Mina kalla händer och

ditt varma hjärta

Du tar emot mina skrik

och jag

hämtar ännu en burk Pepsi -



Innan räddningen kom till oss så försökte vi att rädda oss själva:

När vardagen är lite för grå tar man tunnelbanan till Rådmansgatan och fylls av färg. Sedan går man ut och dansar på Baba Sonic och kysser någon med vackra käkben.



Daterat: Någon gång i början av november

1) Häromdagen var jag i Stockholm med mina INHALE/EXHALE-vänner. Då kom en jättemärklig äldre herre fram till mig och sa att jag var vacker. Han hade konstiga byxor. Sedan gav jag 20 kronor till en man med trasiga kläder. Han hade smutsigt hår och ett jättevackert leende och sa: "Är det säkert att du inte behöver pengarna själv?" och jag ville bara krama honom.

Han sa att han skulle köpa kaffe.

2) En kväll när pappa hade lämnat av mig vid busshållsplatsen så vände han och kom tillbaka bara för att säga att han älskade mig.

3) Idag när jag var på väg till tandläkaren stod ett barn vid sidan av trottoaren och stirrade på mig och utbrast: "Vilken stor mössa du har!" och såg överlycklig ut. Då sa jag att mössan iallafall var väldigt varm.

4) Jag lät min pappa läsa mitt förra blogginlägg, det där inlägget som handlar om oss två och vår ständiga längtan att ta oss härifrån. När vi tittade på film befann de sig i London och han sa att det är en fantastisk stad, att det är en fantastiskt stor stad och: "Skulle du gå vilse där, Frida?" och vände blicken mot mig och fortsatte:

"Skulle du aldrig hitta hem igen?".

5) En flicka berättade att hon hade sett mig på Monki och jag känner mig så dum för jag ser ju aldrig någon. Fast en gång såg jag Emil Jensen.

6) När andra gråter till Broder Daniel så gråter jag till Boys Noize för jag önskar att man kunde backa ett par månader tillbaka i tiden. Jag är trött på hösten och jag är trött på mitt hjärta. Jag vill dansa tills solen går ned och låtsas att det inte finns någon annan värld bortom horisonten.



Sedan kom det en kväll som vände hela vår värld upp och ner:

Jag har min kentfamilj hos mig fast ändå på helt andra platser och det är: 1) min bästa vän 2) mina fågelmammor 3) han med de snabba svaren och 4) han med den stora samlingen. De får mig att känna mig trygg för "vi andas tänker känner samma sak, vi känner alltid samma sak.".

Det är tisdag och det är kväll och vi andas och andas och andas tills vi inte kan andas alls.

Och vi känner exakt samma sak -



Jag släcker ner i mitt rum, sätter mig i min säng med benen uppdragna mot kroppen och täcket likt en mur kring mig. Utanför är det svart och inuti mig är det en orkan.

Försiktigt trycker jag på play och när han sjunger: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig -" pausar jag och andas tungt, lägger mig ned i fosterställning och inser att jag har knutit nävarna så hårt att knogarna är alldeles vita.

Ni förstår, det finns en kärlek som är så stor att den ibland får en att tro att ens hjärta ska sprängas. En kärlek som är så stor att man inte kan hindra sig själv från att skrika rätt ut.

Att bereda sig på strid.



När pappa kommer hem efter jobbet:

Han öppnar ytterdörren och jag hör hur han hänger upp sin jacka, hur han sjunger. Han kommer in i köket och ler mot mig där jag sitter vid middagsbordet, kramar mig hårt och sjunger högt högt högt ur Sjukhus.

Det är så fantastiskt hur vi alltid tycker om exakt samma låtar, exakt samma rader, hur han alltid lyckas citera de rätta orden för att jag aldrig någonsin ska kunna gå sönder.



En dag tar jag och min bästa vän tåget till Stockholm och redan på perrongen förstår jag att det kommer att bli en märklig dag. Jag vet inte varför, det bara känns i luften; små detaljer: Ida har strumpbyxor på sig och jag har en blåräv i min kenttygpåse.

När vi kommer fram köper Ida en tröja i kashmir från Acne.



Vi träffar Gabriella och hälsar på Poll och vi har alla svarta kläder på oss. Vi gruppkramas och ser nog mest ut som en svart hög och jag känner mig direkt så himla trygg. Sådär som jag alltid gör tillsammans med dem; min bästa vän och mina fågelmammor.



Vi går till alla Acneaffärer som finns inne i stan och i en provar Ida en sko. När hon ska ta av den så fastnar dragkedjan halvvägs och hur mycket vi än sliter och rycker och drar så går det inte att få av den.

Då tar Gabriella min kamera och fotograferar:



40 minuter senare flyger den av. Då har Idas strumpbyxor fått ett stort hål och personal från olika avdelningar kommit och gått för att se vad som stått på.

Acnetjejen säger att: "Nu har vi iallafall någonting att berätta ikväll!" och jag fnissar tills jag får ont i magen. Det är inte alla som har suttit fast i en Acnesko i 40 minuter, men min Ida har det och trots det så funderar hon över att köpa dem.

Hon är ju inte riktigt klok min Ida, men man ska inte vara riktigt klok ibland.



Gabriella och jag ser Lars Winnerbäck på Annexet och allt är bara så himla fint, fast mest tänker vi nog på kent.

"Vi var på gång, vi var VIP, det var nån efterfest för kent" och vi tittar på varandra och jag vet att vi båda tänker att ingen någonsin kommer att komma upp i samma klass som våra livräddare. Ingen. Men det är förstås väldigt, väldigt fint ändå.



När konserten är slut upptäcker vi att det har börjat att regna och vi båda börjar att rota i våra kenttygpåsar och när vi drar upp två likadana svarta paraplyn så skrattar vi. Vi har båda svarta kläder, vitt hår, likadana kenttygpåsar och svarta paraplyn. Och det är väldigt, väldigt fint.

Hon är min isola och jag är hennes fågelunge och när solen går ned stannar vi kvar och öppnar upp våra hjärtan.

Det är hennes trygga blick och lugna ord och våra försök att bygga upp varandra igen -



En annan dag:

Jag och min bästa vän åker till Södertälje och hem till Steph för att träffa henne och Joy. Vi äter jättemycket mat och Steph visar konstverk som hon har gömt högst upp i ett vitt skåp i sitt rum. Jag lämnar små minnesbilder av mig själv i hennes kamera.

När vi inser att vi inte har så mycket att göra till klockan 20:15 så åker vi till Skärholmen. I bilen lyssnar vi på Röd på högsta volym.



På kvällen går vi på Kulturnatten i Södertälje. En av våra filmer visas i en undangömd, mörk, liten sal och ingenting är som vi tror men vi ler ändå och jag hoppas mest på att få se Thorsten Flinck men han visar sig inte.

När vi ska åka hem frågar en kille jag alltid kallat för Morrissey efter mitt nummer. När jag ska ge det till honom erkänner han att han redan har det. Jag finns inlagd under "Frida Alpha".



Och sedan?

Jag värmer mig med: små, korta meddelanden där någon skriver att om jag hade varit där hade han kysst mig och jag tänker att tänk vad ett album innehållandes elva låtar kan göra med oss.

Jag vänjer mig med: deras oförmåga att känna med andra människor. Det gör mig inte längre arg, snarare frustrerad, för jag förstår, jag har lärt mig att förstå. Det som gör mig frustrerad är att de aldrig kommer att göra det.

Livet är fint men höstgrått och jag försöker att vakna men det går sådär.

Om kvällarna pratar jag med mina kentbeskyddare och samma låtar går om och om igen och letar sig in under huden, sår frön i mitt blodomlopp och växer sig stadigt fast i mig och

DET FINNS INGA ORD FÖR DET -