I

När jag var liten hade jag ljust, tunt hår i en kortklippt page och stora, blåa ögon. Min mamma klädde mig alltid i tights och stora tröjor och precis som nu ägde jag nog inte ett enda par jeans.

Jag tyckte bäst om att sitta för mig själv och rita, läsa och skriva sagor.

Redan då: Det här med flyktbenägenhet, kanske.

Nej, jag vet inte -

II

Min mamma bar alltid kläder i pastellfärger och doftade svagt av schampo, Barnängens tvål, dyr parfym och cigaretter. Hon hade mjukt hår och världens vackraste leende. Hon och hennes systrar var kända för sina perfekta leenden. De såg ut att vara tagna direkt ur en Colgatereklam.

III

Jag och min mamma brukade sitta i vårt ljusa kök och färglägga i ritböcker. Hon tyckte bäst om att färglägga de allra minsta detaljerna och ibland när jag tittade igenom mina böcker hade hon färglagt även sidor som vi egentligen inte hade börjat med. När jag med min bestämda femåringsröst påpekade det fnissade hon lite och sa att hon inte kunde låta bli.

Ibland gick vi på bio, min mamma och jag. Hennes favoritfilm var Lejonkungen för att den var så fruktansvärt sorglig och varm på samma gång. Precis som hennes ögon, brukade jag tänka. Hennes ögon var gröngråa och lite sorgsna men kunde få vilket hjärta som helst att smälta.

Vissa kvällar brukade vi krypa ihop i min lilla, vita barnsäng och läsa sagor. Hon sjöng alltid för mig innan jag skulle sova och jag tänkte att när jag blir stor, då vill jag bli exakt som hon: Varm, glad och vacker.

Men ni förstår, långsamt förändrades min mamma.

Det fanns dagar då hon inte log en enda gång, dagar då hon blev jättearg jättelätt och skrek på mig tills både hon och jag började att gråta och föll ihop i en enda stor, gråtande hög. Hon blev arg utan anledning på precis allt och alla och jag var så hemskt rädd för henne. Jag skämdes när mina kompisar följde med mig hem för min mamma kunde aldrig behärska sig.

Ingen förstod varför hon var så fruktansvärt rasande hela tiden, varför hennes syn blev allt sämre och varför hennes ena öga skrämmande nog hade börjat att pressas utåt. Ingen förstod varför hon kände det som att ett helt åskväder hade bosatt sig i hennes huvud, men det fanns en anledning. En anledning lika stor som en apelsin, fast egentligen lika gigantisk som livet.

Jag kommer aldrig att glömma när pappa kom med beskedet.

IV

Det var en ljummen kväll och jag satt med min farmor och farfar i pappas och min lägenhet nere vid torget och tittade på teve. Min farmor och farfar var fantastiska och min farmor den mest godhjärtade människan som någonsin funnits.

När pappa kom hem sent på kvällen så tog han med mig ut till bilen och tillsammans åkte vi till mammas lägenhet. Jag fann henne vilandes på det blommiga överkastet på sängen i sovrummet.

De hade funnit en cancertumör i hjärnan och dagen efter skulle hon åka till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det var akut.

Jag höll ett krampaktigt tag i min mammas arm hela natten och bad att hon aldrig någonsin skulle försvinna ifrån mig, men det spelar ingen roll hur mycket man än gråter eller ber, ingenting går som man vill ändå.

Min mamma försvann några veckor efteråt, trots att jag bara var nio år och livrädd.

V

Landets bästa kirurger var på plats för att operera bort tumören. Det tog ett helt dygn att operera men de fick ändå inte bort hela. De sa att det inte gjorde någonting; att allt skulle bli bra ändå.

Det blev inte bra. Det blev långt ifrån bra.

Några veckor senare, dagen innan hon skulle få åka hem för första gången, skulle man kunna säga att min mamma dog.

VI

Vi satt utanför ett undersökningsrum, jag, mamma och pappa, när hon plötsligt började att svamla om pengar. Hon pratade oavbrutet om olika saker helt utan något sammanhang och pappa och jag förstod absolut ingenting.

Helt plötsligt föll hon ihop på golvet och slöt ögonen. Ögonfransarna lätt vilandes mot huden -

Min mamma vaknade inte dagen efter.

Inte veckan efter.

Och inte månaden efter heller.

Min mamma hamnade i koma och att allt skulle bli bra var den största lögnen som någon någonsin placerat i våra händer.

De sa att vi lika gärna kunde stänga av respiratorn som höll henne vid liv. Hon skulle ändå aldrig att kunna bli som vanligt igen.

Hon skulle kanske inte ens vakna.

VII

Varje kväll tog pappa och jag vår blåa Volvo upp till Stockholm. Varje kväll i flera månader åkte vi de där milen fram och tillbaka för att mötas av någonting som gjorde så fruktansvärt ont att vi ibland inte klarade av att andas.

Vissa kvällar fick jag mata mamma genom en slang i hennes hals. Man fick använda sig av en jättestor spruta och försiktigt spruta ner lite av maten i taget. Jag vet inte riktigt vad det var som jag tröck ner i hennes hals, men det såg ut som väldigt grumligt vatten. Barnmat i vätskeform.

När jag gav henne mat fick jag alltid en liten plastbricka att sätta fast på tröjan där det stod "Sjuksyster Frida". Det gjorde mig jättestolt.

Jag förstod nog inte riktigt det omvända i att mata sin egen mamma.

VIII

Jag och pappa brukade sitta på varsin stol i mammas rum. På ena sidan låg hon: sovande, orörlig, utan tillstymmelse till att någonsin öppna ögonen igen, och på den andra sidan satt vi: sårade, ovetande men trots allt hoppfulla. För det måste man vara. Hoppfull. Annars överlever man inte.

IX

Sjuksköterskorna på intensiven var så otroligt snälla mot mig. De tog hand om mig som om jag vore deras eget barn.

Jag fick böcker från deras sjukhusbibliotek och jag fick äta hur många smörgåsar med ost och gurka på som jag ville. Lukten av gurka och ost kan fortfarande få mig att må så otroligt illa på grund av alla minnen. Precis som den där tunga sjukhuslukten som aldrig försvinner ur ens kläder. Den där lukten som får mig att vilja kräkas och gråta och som samtidigt får mig att känna mig så fruktansvärt trygg, för trots allt så blev alla dessa sjukhus mina andra hem under de där åren då min mamma försvann och kom tillbaka och försvann igen.

Det är en hel livshistoria; ett ständigt pågående kapitel.

X

Vi brukade hitta på sånger tillsammans, pappa och jag. Berättelser om folk vi åkte förbi i ett nattsvart Stockholm. Sagor med lyckliga slut. Han sjöng mig alltid till sömns och fanns alltid någonstans i närheten; lärde mig att jag aldrig var ensam.

Min pappa grät tyst när vi åkte hem från Stockholm på natten. Då när alla våningshus och billjus lyste upp mörkret, då när han trodde att jag sov.

Ibland undrar jag hur han klarade av det, att balansera både hans eget och mitt liv på sina axlar. Min pappa var och är den vackraste jag vet.

XI

En natt drömde jag att mamma levde igen, inte bara genom en respirator, utan att hon befann sig hos oss, i det verkliga livet, inte i drömmen bakom hennes stängda ögonlock. Vi befann oss mitt ute på ett hav; på en ö med långa sandstränder, palmer och god mat.

Den natten väckte pappa mig och sa att mamma hade vaknat.

XII

Hon var som förbytt, min mamma. Hon kunde varken äta, prata eller gå och jag förstod absolut ingenting. Var det inte bra att vakna upp ifrån en sådan evighetslång sömn?

Skulle inte allt bli precis som förut när hon slog upp ögonen igen för första gången på flera månader?

Om det var meningen att livet skulle vara såhär fruktansvärt orättvist visste jag inte om jag ville vara med mer, tänkte jag tre år senare när allt kom ikapp mig. Men det är en annan tid; en helt annan berättelse.

XIII

Hon blev förflyttad från och till olika avdelningar för att lära sig att prata, äta och gå precis som alla andra igen. Allt tog så fruktansvärt lång tid och vägen dit var hemsk på många olika sätt. Ibland trodde jag att vi aldrig skulle klara av att leva igen, varken hon, jag eller pappa.

Efter en mycket lång tid lärde hon sig att äta, men bara om hon blev matad med mosad mat, och långsamt började orden att formas i hennes mun igen. Jag minns att jag tyckte att de var lite kantiga, de där orden. Ofta förstod jag inte alls vad hon sa, men de fanns där. Otydliga men de fanns.

XIV

Jag minns speciellt en kväll då vi tre satt på hennes rum. Det började att skymma utanför och helt plötsligt pekade hon på mig, vände sig till pappa och frågade med skör röst:

-Vem är det där?

Då brast mitt hjärta.

Min mamma kom inte längre ihåg vem jag var.

En annan gång föll jag ihop utanför hennes sjukhusdörr och grät över att hon såg så fruktansvärt hjälplös ut när hon låg där i alldeles för stora sjukhuskläder och inte ens kunde äta själv. Då kom en tjock sjuksköterska fram till mig och sa barskt:

- Vad gråter du för? Sluta att gråta.

Då grät jag ännu mer och pappa fick släpa mig ut ur sjukhuset.

Hela livet var ett enda stort kaos och jag visste inte längre vad som var upp eller ner och ibland kändes det som om hela världen skulle rasa ned mot mig.

XV

Alla dessa olika sjukhus och behandlingshem; alla dessa dödssjuka människor som ständigt befann sig runt omkring. Det fanns ingenstans att fly. Vart man än vände sig så blev man påmind om att livet är långt ifrån en dans på rosor. Trots att jag bara var nio år gammal hade jag redan fått lära mig att livet snarare är en jävla plågodans på krossat glas.

XVI

Efter flera månader blev min mamma förflyttad till Danderyds behandlingshem. Hon fick psykoser och hallucinerade, såg människor och saker som inte fanns, men lärde sig sakta men säkert att använda sig av sin kropp igen. Hon satt i rullstol och ibland, när hon inte behövde den vid eftermiddagsfikat, fick jag låna den ett tag. Då brukade jag låtsas att sjukhuskorridorerna var vägar som ledde mig till nyfunna platser, att linoliummattan var nylagd asfalt och att de beiga väggarna var himlen; den oändliga rymden utanför.

Det fanns inga gränser och jag styrde mig själv ut i världen.

Jag styrde mig själv långt, långt bort -

XVII

Över ett år passerade och sedan fick hon komma hem. Min älskade, fina mamma fick komma hem och sova i sin egen säng, laga mat i sitt eget kök, duscha i sitt egna badrum och städa och dåna så som en mamma alltid gör.

Enda skillnaden mot en vanlig mamma var att min mamma varken kunde laga mat eller städa själv.

Min mamma kunde inte använda sin högra hand och hon var blind på ena ögat och hade försämrad syn på det andra. Min mamma tänkte inte längre som andra.

Snabbt blev badrummet handikappanpassat med handtag vid toaletten och en sittplatta vid badkaret så att mamma kunde sitta ner och duscha. Trösklarna slets bort och nya, gråa plattor sattes dit så att hon kunde ta sig var hon ville med rullstolen. Hemtjänsten var där varje dag för att kunna hjälpa till.

Den rena, friska luften fanns inte längre kvar och köket påminde inte om lavendel och ljusa vårkvällar som förut, bara om färdiglagad mat och en verklighet som inte längre var den som man en gång levt i.

Men min mamma var äntligen hemma.

XVIII

Och nu:

Min mamma kan inte handla på ICA utan hjälp. Min mamma kan inte skära gurka.

Min mamma kan inte gå upp för trapporna till Mosebacke för att äta middag.

Min mamma kommer aldrig någonsin att bli frisk.

Men hon kan gå på plan mark. Med rullator. Hon kan betala sina räkningar och laga köttbullar och makaroner och koka kaffe och skriva små anteckningar i sin kalender och hon andas och hon lever. Hon lever.

Hon kommer aldrig någonsin att bli som vanliga mammor men hon är min mamma och jag älskar henne med hela mitt hjärta, med varje liten del av min kropp.

Man måste tänka framåt, måste tänka stort.

För det är det allting handlar om.

Att tänka framåt.

Att aldrig någonsin ge upp.