”Det var sten mot sten; en hjärtattack. Detta lilla spel, jag inget räds. Det var bly mot bly; puls ur balans. Detta lilla fel jag lovar mig släppt, då jag vacklar tillbaks igen.”.

Det var väl så det började.

Det finns en slags bitterljuv känsla i att ge ut sig själv, att dela sitt liv med människor man inte vet vilka det är. Att kasta sig ut med förväntningar och förhoppningar och hoppas på det bästa. Det är alltid oerhört skrämmande och lockande på samma gång, att kasta sig ut. Oftast blir man mottagen med varma famnar, men inte alltid. Ibland blir det även en del hårda ord som svar. Det är så det är, även om det inte alltid känns särskilt rättfärdigat.

Alla de där spända förväntningarna, den där oron, lusten och det motsägelsefulla i att vilja vara privat men ändå ge ut allt man har. Den där oerhörda spänningsfyllda rädslan som drabbar en varje gång man rusar rätt fram med hjärtat i händerna. Den skapar nästan ett slags beroende, en strävan efter att alltid ta sig lite längre. Bara ytterligare ett litet steg fram och sedan är man nöjd, åtminstone för en stund.

Men en dag kan det hända att det slutar att kännas spännande och då finns bara rädslan kvar. En känsla av att det räcker nu. Om jag ger ut mig själv en enda gång till så kommer jag inte ha en enda del kvar att spara åt mig själv.

Och det är väl där jag har hamnat nu. Med nästan inga delar kvar.

Kanske kommer vi alla till en punkt då vi inte vill synas mer. Och jag har slutat att vilja. Man skulle kunna säga att jag slutade för ungefär ett år sedan. Det var då jag insåg att jag inte längre fann någon glädje i att dela med mig mer. Då jag hellre skrev och fotograferade, bara för mig själv. Ändå kom jag tillbaka hit med tafatta försök att hålla pulsen vid liv.

Skulle jag kunna säga att pulsslagen långsamt dog ut utan att låta löjeväckande? Förmodligen inte, men det är ungefär så det är. Det finns ingen puls kvar längre. Hjärtat har slutat att slå.

Och ändå stannade ni kvar.

Jag är så oerhört glad och tacksam över att det, att ni stannade. Det har betytt och betyder väldigt mycket. Jag tror ingen anar hur stort det här har varit för mig. Hur mycket jag har växt och krympt och värmts och våndats och gråtit och ÄLSKAT det här, för jag har älskat allt det här så himla mycket. Och det är ju tack vare er, så klart.

Det finns texter jag är stolt över och andra jag inte förstår hur jag har kunnat krysta ur mig på det ett sådant melodramatiskt sätt. Herregud vad jag har varit dramatisk ibland, men vissa händelser kräver en sådan naiv allvarsamhet, antar jag. Ett djupt allvar som förblir allvarligt men på ett sätt som inte riktigt var menat från början. Äsch. Sådant får man leva med. Precis som jag får leva med att jag inte riktigt finner den där glädjen längre.

Det gjorde ont att inse det, att det inte fanns någon lust kvar. Jag försökte så innerligt att hitta den igen men jag skulle nog kunna påstå att det blev platt fall på den punkten. Kanske kommer den tillbaka en dag, men just nu känns det inte så, och därför måste jag säga hej då. Det behöver inte betyda för alltid. En dag inom en snar framtid kanske jag står här igen och hoppas att ni har stannat kvar någonstans i närheten. Det vore väl ändå väldigt typiskt mig, kan man tycka. Men till dess måste jag släppa det här och samla ihop delarna igen. Låta allt det här vila tills jag orkar och kan och vill, om det någonsin kommer en sådan dag. Det kan man aldrig veta. Dock är jag ganska säker, åtminstone just nu, på att det inte kommer att bli så. Vi får se.

Jag kommer att sakna er och jag hoppas att ni kommer att sakna mig åtminstone lite grann, även om det förmodligen är själviskt att känna så.

Ta hand om er och ta det lite lugnt med ord som sårar för de har en egenskap att stanna kvar i människor alldeles för länge, men det vet ni redan. Ni är eftertänksamma och kloka människor, det vet jag. Om ni vill säga hej så finns min mejladress där uppe i det vänstra hörnet, men det har ni säkert redan listat ut för länge sedan.

Om det började med att jag vacklade hit så avslutas det väl ungefär så här, kanske för alltid men åtminstone för stunden:

”Men dit ovissheten mig bar, jag for hit utan svar, bortom mur och bortom ljus, jag gör det till min tur att ta farväl och gå.”.